Min resa till Peru och Sustainable alpacka Pacomarca

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag är det viktigt att tänka på miljön, vår jord och våra medmänniskor.

Nej, detta kommer inte bli ett inlägg om hur du eller jag skall bete oss.

Men bara en massa information om hur Incatops som jag besökte i Peru jobbar på ett schysst sätt som jag verkligen gillade, och mitt besök där.
Världen är på väg åt rätt håll!

Flera och flera blir medvetna om vårt delvis taskiga sätt att driva handel, men det är många som blundar och fortfarande döljs massor av information för att vi skall slippa att få dåligt samvete för vår konsumtion.
Men allt går framåt! : )

Att på vägen hem från Valparaiso i Chile där ALLT återvinns.
(Allt gammalt kan alltid bli något nytt), så blev det lite absurt att komma till Schiphol Airport på och se 100-tals butiker med massproducerade statusprylar i plast och glitter!
Har förädlingen av råmaterial gått för långt?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade blivit van vid att ha löshundar runt benen, och tyckte det var riktigt tråkigt att kliva ut av planet i Europa just nu….Nog om det….Nu djur och natur i Peru!

Till början av min Peruresa!

PS! det är MINA foton. Jag är så glad för att ha sett dessa praktfulla exemplar av alpackor på riktigt, och av alla fantastiska upplevelser i 4 veckor var nog besöket i Pacomarca och att köra runt i höglandet i Peru höjdpunkten på min resa!

På bilden: 3 stycken praktfulla Suris! (ullen i Mias SURI kommer från denna långhåriga rasen)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Längst ned i inlägget skriver jag om myten om hur just dessa blev till.

För ca 20 år sedan var ägaren av Incatops, och Alonso som driver Pacomarca på ett museum i Lima.
Där såg de mumifierade alpackor. De blev överraskade över hur fina dom var och refererade till de djuren de dagligen jobbade med.

Vad hade skett?  Alpacka hade genom åren mixats med lama, mixats med färger och kvaliteten på ullen
var grövre och drastiskt försämrad mot gamla tiders djur.
Det gav inspirationen att börja återskapa de fina djuren.

De startade Pacomarca. (det finns en video på denna sida)

I Pacomarca (Paco = Alpacka på Quechua) har de nu under 20 års tid tagit prover, separerat djuren efter färg så de inte skulle para sig och bli flerfärgade.
De har tagit, och tar fortfarande prover på pälsen på alla djur vid varje klippning.
Den mäts hur långt den har växt på ett år, och det är också mätt hur finheten ändrar sig från år till år på samma djur.
På detta sätt har de över 20 år förbättrat finheten på ullen med 5 micron!
Det kommer nu ull som är så fin att den inte ens har en klassificering ännu.

De har en databas som är helt enorm på över 2000 djur. Djuren sköts ordentligt, och
företaget har en omtanke för sina medmänniskor.

Alpacka ÄR en lyxprodukt!
Slutprodukten hamnar hos människor i det översta skiktet i vårt samhälle, oss bland annat.

I botten på denna kedjan, finns de som faktiskt passar djuren varje dag hela året: herdarna.
I Peru finns ca 50.000 familjer som har alpackor. I snitt 100 djur per familj.
Dessa familjer lever ”på botten” i samhället. I en oisolerad ”hydda” i bergen.
Ofta med toalett på utsidan av huset. En eldstad att göra mat på inne i huset som oftast bara är ett rum, vilket skapar lungcancer och andra luftvägsinfektioner. Värst är det för baby, barn och de äldre.
De har dåligt med näringsrik mat eftersom inte mycket kan växa på över 4000 meters höjd.
De har extremt lite pengar och inte råd att köpa kött.
Detta är för att det är dessa människor som får allra minst betalt.
Det är vanligt med vitaminbrist.
De kan då och då äta alpackakött när något djur avlider.

Pacomarca ägs av Incatops som producerar tops och garn (där jag köper Mias SURI).
De köper ullen av farmarna och önskar att farmarna också skall börja bli medvetna om kvalitén på sina djur därför vill de utbilda dom och hjälpa dom.
Farmarna kommer även att få bättre betalt för bättre ull vilket är intressant för dom. Win win .
Och VI kommer att få betala mera skäligt för denna lyxprodukt i framtiden….för att herdarna skall få sina välförtjänta kronor.

 

 

 

 

 

 

 

 

En bild på lagret hos Incatops, så man kan få en liten känsla av storleken på denna bedrift.
Bilden skulle fortsätta ut till höger, och balarna är stora!

Pacomarca har börjat ett projekt, och gjort detta till en tävling som skall ske varje år bland farmarna.
De har bygd ett hus. En prototyp. idag finns 2 stycken färdiga.

Tävlingen går ut på att den av farmarna som kan leverera en säck med den finaste ullen till ett visst
datum vinner ETT HUS!
Huset byggs där de vill ha det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De har bjudit många av farmarna att komma och kolla på prototypen som ni ser på bilden.
Några av döttrarna hade uttalat. ”Åh, jag skulle vilja ha min bröllopsresa till det huset”.

Kontrasterna mellan vår standard, våra krav och deras är helt obeskrivliga och ofattbara!!!

Huset ser fint ut på utsidan. Men är helt basic.
Det finns inga bekvämligheter överhuvudtaget!
Jag skulle helst slippa att sova där…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Huset har ett litet separat bad (toalett) inomhus. Ett kök separerat från sovrummet.
När jag säger kök, så är det en bänk på ca 1 meter med en balja att diska i och en kokplatta,
och det är precis innanför ingångsdörren. För oss skulle det vara en kokvrå i en liten hall.
I campingstandard.
Jag kunde tyvärr inte fota inne i huset. Det låg även en död brun babyalpacka på golvet inne på toaletten. Som är så liten att babyalpackan täckte nästan hela golvytan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utanför har de byggt ett växthus och lär farmarna hur de odlar grönsaker.
I anslutning till växthuset ligger en liten marsvinsplats.
Värmen från växthuset värmer upp det intilliggande rummet så marsvinen kan överleva i kylan på den höga höjden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Farmarna kan på detta sätt få lite protein. För dessa herdar är detta hus som ett slott!!!

De får även en sjukförsäkring, och extra betalt under helgdagar. (detta gäller Pacomarcas herdar)
De har flera stycken, eftersom de har delat upp sina 2000 djur i olika flockar för att separera dom. Handjuren är aldrig tillsammans med honorna och barnen för att de vill ha kontroll på vilka djur som skall paras.

Det finns i dag 2 hus. Med 2 lyckliga herdar. Än så länge…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är när man kommer över 4000 m.o.h att man ser alla alpackor.
Herdarna följer varje morgon ut sin flock med alpackor och är ute hela dagen till solnedgång i markerna och
passar sin flock. Då följer de dom tillbaks till inhängningen för natten.
De måste vara inne i en inhängning för att skyddas mot bland annat räv som kan ta de minsta djuren.

En annan del av att producera bättre är att minska dödligheten hos djuren och ofödda krias (bebisar).
Det är inte så ovanligt hos uppfödare av all ullproduserande djur att de kan vara ganska våldsamma när de klipper sina djur. De har många, det skall gå fort.
Djuren kanske brottas ned på hårt underlag. Kanske de får en sten i sidan.
Tiden för klippning är sommarmånaderna då de är dräktiga. Upplevelsen kan vara chockartad och påfrestande för djuren och det är inte ovanligt att de får missfall efter en klippning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är mycket brutalitet och Pacomarca har utvecklat en standard för klippning som den peruanska staten har satt upp som standard för hur de vill att man skall klippa alpackor i Peru.

Pacomarca erbjuder en kurs i hur man skonsamt kan klippa sina djur. Många farmare är svåra att ”omvända” eftersom det sättet de arbetar på har varit den samma i generationer!
Pacomarca försöker övertyga dom, och erbjuder även hjälp vid att komma ut till deras farm och hjälpa dom börja klippa på detta sättet.

Det är en slät matta som djuren läggs på. De knyter fast fram och bakben och sträcker ut djuret. På detta sätt kan inte djuret sprattla och heller inte skadas av maskinen. Maskinen klipper inte helt till huden, men lämnar lite så djuret inte fryser.
När de klipper på detta viset är det också lättare att klippa av hela pälsen i ett stort stycke. En fleece. Denna fleece är otroligt enkel att sortera eftersom de vet vart de olika grovlekarna att sitter.
Denna klippmetod har minskat antalet missfall!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här sötnosen är 2 år, och skall på sin andra klippning i livet. Det är stressande för honom och han är rädd och orolig när de tar honom in.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter klippningen är han skitsur och spottar på alla han ser!
Otroligt roligt när man ser hur han samlar ihop till en loska i munnen formar läpparna och skjuter ut det gröna klägget! Han får en täckjacka att ha på sig de 2 första dygnen efter klippning för att han är klippt nu i april som är hösten. Man klipper vanligtvis under sommarmånaderna.
Hans päls hade växt 11 cm sedan förra året.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pacomarca är en stor farm med ca 2000 djur alla uppdelade i färger. Alla djuren tas väl hand om och det föres data om alla. De kollar noga på varje djurs päls och just pälskvaliteen är en viktig sak för dom. Kolla på denna silkesaktiga fantastiska fiber!!!
Ull behöver inte klia….

En annan sak Pacomarca också gör är att stödja en lokal lågstadieskola. Där barnen till herdarna går. De önskar att stödja flera skolor.
De har flera år haft ”stickkurs”. Kvinnor har fått garn och fått sticka barntröjor i olika storlekar. De skulle få en liten peng per tröja. Det de inte visste var att alla tröjorna sedan blev skänkt till alla barnen i skolan.
De vill verkligen att de som jobbar med djuren också skall ha ett skäligt bra liv. Och det är fint.

Mitt besök i Pacomarca:
Jag blev inbjuden till Pacomarca av Incatops som äger farmen.
Efter 3 timmars bilfärd från Puno kom jag till farmen som ligger på 4060 m.o.h.  Jag åkte med Alan som är genchef (vet inte hans titel. Han är expert på genetik) och veterinären.
Det var en kall kväll och huset var rått och kallt. Det fanns staplar med alpackapläd så man behövde inte frysa ändå. Jag tog på mössa också när jag la mig….i ullunderställ.
2 alpackapläd under lakanet och 3 alpackapläd som täcke.

Ja, jag somnade gott och vaknade klockan 05.00. Gick upp….och ut innan soluppgång.

Det var otroligt vackert, så stilla och bara det fina ljudet av alpackor som precis hade vaknat inne i sina inhägningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De är så nyfikna och tittar och tittar. Men de är lite rädda så de kommer inte gärna helt fram. Man kan se hur de sniffar in doften från en, för att ta reda på vem man är. Det var första gången de såg mig så vi stod bara och stirrade på varandra en stund.
De har ett supergulligt ljud.

Blir de engsliga eller rädda lägger de ned öronen, och jag backar för att inte bli spottad på.
Oftast går de själva undan lite.

Alpackor har utvecklat en helt fantastisk päls då det kan vara så lågt som minus 17 en natt och +20 påföljande dag. Personligen och högst ovetenskapligt så tror jag att deras pälsar har en mycket bättre kvalitet än alpackor som lever i t.ex Australien, där pälsen inte alls får samma ”krav”.
Temperaturskillnaderna i Andesfjellene är enorma.
De senaste åren är en mycket större % andel av fibrena som djuren ger Baby alpacka, och nästan alla plagg som produceras för försäljning (komerciellt) i Peru är Baby alpacka.
Att köpa Alpacka i plagg eller nystan i Peru är nästan samma pris som här hemma.
Det tycks kanske konstigt, men det är som jag har pratat om förut att detta är råvarupris.
Råvaran har ett värde, denna råvaran kan man inte köpa billigare någon annan stans.
Varför finns det då billigare nystan med Alpacka i vissa butiker? Du får en grövre fiber.

Klockan 06.30 körde Alan och jag 1,5 timme upp till platån, där ser det ut såhär!

i 360°!
Helt galet häftigt. Här uppe lever vicunas också. Vicuna är en vild sort av ett alpacadjur.
Jag fick lite hjortkänsla…
Dessa djur var nästan utrotade, och den Peruanska staten gjorde så att befolkningen vaktar dom nu. De djuren som lever nära en by eller landsby tillhör folket där. Vart 2:a eller 3:e år får de tillåtelse att fånga in djuren och klippa pälsen på bröstet (ca 30 gram), och sedan släppa den. Det tillkallas en man från staten som ger tillståndet och som övervakar klippning. Ullen vägs och befolkningen får en del av vinsten för ullen.
Detta är världens dyraste fiber. Det kostar ca 300 USD för ett nysta på 25 gram.
Det tråkiga är att det endast finns i brun. Ser ut såhär:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…lite hajpat….Ja, jag kanske beställde en låda med 2 nystan. Vi får se om det kommer, kräver mycket pappesarbete tydligen. Jag kunde inte ta med det direkt ifall jag hade blivit stoppat i tullen.
Någon som inte vet hur ni skall göra slut på era pengar så visst.
Världens dyraste garn. I färg: BRUN.
Hursomhelst som blev jag starstruck då jag såg vicunas!!! Borta på platån, kanske 100 meter ifrån mig! Åhhh!!!

Jag trodde då att de var svåra att få se, men upptäckte sedan när vi körde ned från fjällen till Arequipa att det var de inte. De sprang till och med framför bilen över vägen.
Precis som rådjuren här hemma.
Områdena är gigantiska uppe på platån. Alpackor äter det lägsta och finaste gräset. Lama äter de högre hårdare grästusterna. Alpacka är väldigt snäll mot miljön. Den lever där inga andra djur lever, den äter gräs men river inte upp rötterna.

De är ”rensliga” och har oftast en plats där de går på toa.
Den största orsaken till dödsfall bland alpackor är en bakterie som sätter sig i magen och ger diarré. Får ett djur detta är det fort att det sprids till de andra djuren och man får ett stort antal dödsfall som kan vara helt förödande!
De försöker vaccinera mot detta, och har fått ganska bra resultat. men inte totalt.
Alpackababyen som låg död i herdens hus blev senare på dagen obducerad och den hade bakterien. Då skulle de vaccinera alla bebisar i hela flocken igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa morgon gick jag med och släppte ut denna flocken,  när de stannar så stannar herden.
Och djuren går runt i tystnad och betar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag satte mig ned och vilken tystnad….Här är det som ett vakum, tyst och solen steker.
Helt fantastiskt…..annorlunda!

 

Alpacka kött är ingen köttindustri, men det finns på menyn på restaurangerna i Peru.
Det kändes verkligen konstigt att jag beställde Alpacka samma kvällen som jag åkte från farmen. Men det började dra ihop sig med min tid i Peru och jag måtte ju bara smaka.
Det var gott. Säger inget mer.
Vilka djur blir kött? Unga handjur, helst ca 16 månader gamla. Troligtvis med någon defekt/,misbildning…åker till slakt. Det ger de fattiga farmarna lite extra kronor om folk köper köttet, så det är bra att beställa det på restaurang i Peru.

SURI:
Min favorit. Jag tycker de är så praktfulla. De ser majestetiska ut, och jag skulle verkligen inte våga mig nära dom. Pälsen är som långt glansigt supermjukt hår.
Alonso berättade för mig att när herdarna för länge sedan tog ut sina flockar på bete var det alltid i varje flock en eller ett par stycken djur som alltid höll sig lite för sig själva.
De fanns aldri inne i flocken. De gick med, men alltid på avstånd. Dessa djur blev lämnade i fred för herden också och de blev inte klippta som de andra i flocken.
På detta sätt fortsatte deras päls att växa och de blev Suris. Suri kallas också WASI. (hus)
Endast 10% av alla alpackor är Suri.
Och jag är helt såld på dom….

En annan sak jag blev helt såld på var de svarta exemplaren.

Rena svarta alpackor fanns nästan inte kvar för 20 år sedan, och Pacomarca uppmuntrar nu farmarna att passa på sina svarta djur och försöka hålla dom helt svarta. Här är Pacomarcas egen svarta flock. När man kör och ser farmarnas flockar ute i höglandet finns det mellan 1 och 5 svarta djur i en flock. Inte mera.

På detta sätt kan vi få naturligt svart garn utan infärgning. Och för att göra det ännu mera specifikt så föll jag totalt för svarta SURIS. Ja, nu snackar vi.
Jag frågade om jag kunde få köpa svart Suri från Pacomarca, men än så länge är det för lite av dom. Men eventuellt till nästa säsong kan jag få köpa lite. 100% trackable. Jag kan även få veta vem som har klippt dom!

Hur som helst. Nu framöver kommer det garanterat komma mera babyalpacka på marknaden, och den är mycket mindre sticksig än den som vi köper här i Skandinavien idag. Lite Baby Alpacka finns redan , bland annat i SandnesGarn Alpakka Silke.

Jag kommer eventuellt att börja distribuera Amano Yarns till hösten som är Incatops egen brand. I det sortimentet finns både Baby Alpacka och ännu finare Royal Alpacka.
Jag tror på detta bland handstickare.

Jag avslutar detta inlägget nu. Tyvärr går det ej att kommentera på bloggen, men det går på Facebook. Frågor kan ställas där eller på mail.

Jag hoppas ni har fått lite mera kött på benen om alpacka och att ni tänker på att vid att välja alpackafiber så har man gjort något bra. Bra för de fattiga herdarna i Peru och bra för vår jord.

Ha en fin helg! /Mia : )